Blått hjärta

Han sitter på balkongen på nionde våningen och ser solnedgången skymta bakom de stora björkarna. Himlen är bedårande vacker och går i pastelliga toner, både rosa, lila och blå. Svalorna leker i skyn och i den trearmade kandelabern sprakar det ifrån de kornblå stearinljusen. En dryg veckas gammalt vin rinner sakta ner i hans strupe. Coteaux du Languedoc. Det var inte favoriten men det dög i brist på annat.

En lite för stor klunk brände till och lämnade en bitter eftersmak. Precis så som hon hade gjort. Han sträckte sig efter cigarettpaketet som låg på fönsterbrädan och tände paketets sista. Rev ut ett papper ur blocket han krampaktigt suttit och hållt i sin famn ett par minuter och började skriva.


"Jag vill bara att du ska veta att blåmärket du lämnade kvar fortfarande ömmar.
Bara för att det inte syns, betyder inte det att det inte existerar.
Det finns. Och det är ännu den mörkaste blå.
Det kommer ta lång tid. Efter att det har varit blått ett tag, blir det lila och sedan gult.
Men snart! Då blir det rött igen.
Jag kommer bli hel.
Jag kommer bli den jag var innan du helt ogenerat klampade in i mitt liv, tog ett hårt tag om mitt hjärta och vred om med allt vad du var värd.
Jag vill att du ska veta, att även fast du gjort mig så ont, ska du inte få lyckas ärra mig för livet.

Det vägrar jag låta ske.
Det är du inte värd."

02.54.

Dina ögon glittrade
jag såg rakt in i dom.

Dina läppar log
jag log med dom.

Musiken spelade
jag sjöng med.

Solen hade gått ner
men det var den ljusaste kvällen på länge.

Där och då.
Du och jag.

Lova att du aldrig glömmer bort mig.

MInns du

Du...

Minns du när jag hade premiärduschat i din dusch och gick till köket för att dricka vatten? Du smög upp bakom mig och kysste mig i nacken, jag vände mig om och lät handduken falla. Du bar mig till sängen, precis som på film. Kommer du ihåg det?

Minns du den där morgonen när vi låg i sängen och grät? Du låg så nära mig att jag kände dina varma tårar rinnandes nedför mina kinder. Den vackraste låt på alla dina jävla spotifylistor spelades och jag har aldrig någonsin känt mig mer utelämnad och sårbar. Kommer du ihåg det?

Minns du vår första kyss i sofforna på Marie Laveau?
När vi tog taxi därifrån hem till dig och åt mat i sängen, mitt i natten med en bok som bord?
Minns du när vi lagade middag i hatt? Minns du när vi åt frukost i hatt?
Minns du kvällen på Lilla Hotellbaren? När vi var tvungna att beställa in både Caipirinha och Mojito för att undersöka hur de två, som ser så lika ut, kan smaka så olika?
Minns du när vi var på bio och satt högst upp i dubbelsätet, vad som hände då? Hur vi skrattade åt det efteråt? Minns du när du sa till mig att du tyckte det var så mysigt att ha mig hos dig på morgonen, fastän vi knappt pratade med varandra och jag mest letade strumpor?
Minns du när du ringde mig mitt i natten, mådde dåligt och ville komma till mig?
Minns du när du gav mig frukost på sängen på min födelsedag?
Minns du vår morgontaxi-resa när du höll min hand? Mina naglar var målade i Midnight Passion och du var imponerad över hur fint jag lyckats måla, kommer du ihåg det?
Minns du ihåg när vi var och handlade upp halva mataffären och gjorde påsklunch? När du köpte en orange tandborste till mig? När vi duschade tillsammans och mitt ögonsmink hamnade på kinderna?
Minns du när du låg i mitt knä ute på gräsmattan precis vid ditt hus. När vi drack smoothie och jag hade trasiga strumpbyxor för jag inte hade varit hemma på flera dagar. Kommer du ihåg?
Minns du cloudy apple juice och den färskpressade grapefruitjuicen? Snabba, tysta frukostar med tända ljus fast det inte ens behövdes?
Minns du när du fick mig att gråta för att sedan övertala mig att ta taxi hem till dig? Minns du vad du sa till mig utanför Indigo när jag öppnade upp mig för dig? Det som kom att sätta punkt för allting. Nästan...

Minns du mig?

00.37.

Hon satt på trottoarkanten. Sommaren var förbi för denna gång och det kändes nu, nattens vindar var inte behagliga. Hon kände kylan bita sig fast på hennes alldeles för tunt klädda kropp och paniken som kom krypandes då hon förstod vad som väntade. Känslan av att snart bli övergiven sköljde över henne, hon svalde den lilla klumpen som bildats i halsen och ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Inte gråta, jag får inte gråta, tänkte hon.

Han ville inte gå, sa han, men han var tvungen. Allt var jobbigt och tiden var knapp. Hon visste inte vad hon skulle tro, men hade inte kraft nog att ta reda på sanningen. Han kysste henne hejdå, vände henne ryggen och försvann bakom hörnet. Det där jävla hörnet.

Hon är fortfarande inte säker på om det var slumpen eller viljan som gjorde att han kom tillbaka. Det spelade mindre roll så hon ifrågasatte inte ens. Hon visste vad hon borde göra - och kanske främst vad hon inte borde göra - men hjärtats röst lyckades ännu en gång övertala hjärnans. Han kramade henne hårt och hon samtidigt som en tår droppade ner på marken önskade hon att han aldrig skulle släppa taget.

Morgonen därpå var hon mer förlorad än någonsin, men hon skulle snart lyckas resa sig och vinna tillbaka allt han någonsin tagit.

Hon är stark.