Hon satt på trottoarkanten. Sommaren var förbi för denna gång och det kändes nu, nattens vindar var inte behagliga. Hon kände kylan bita sig fast på hennes alldeles för tunt klädda kropp och paniken som kom krypandes då hon förstod vad som väntade. Känslan av att snart bli övergiven sköljde över henne, hon svalde den lilla klumpen som bildats i halsen och ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Inte gråta, jag får inte gråta, tänkte hon.
Han ville inte gå, sa han, men han var tvungen. Allt var jobbigt och tiden var knapp. Hon visste inte vad hon skulle tro, men hade inte kraft nog att ta reda på sanningen. Han kysste henne hejdå, vände henne ryggen och försvann bakom hörnet. Det där jävla hörnet.
Hon är fortfarande inte säker på om det var slumpen eller viljan som gjorde att han kom tillbaka. Det spelade mindre roll så hon ifrågasatte inte ens. Hon visste vad hon borde göra - och kanske främst vad hon inte borde göra - men hjärtats röst lyckades ännu en gång övertala hjärnans. Han kramade henne hårt och hon samtidigt som en tår droppade ner på marken önskade hon att han aldrig skulle släppa taget.
Morgonen därpå var hon mer förlorad än någonsin, men hon skulle snart lyckas resa sig och vinna tillbaka allt han någonsin tagit.
Hon är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar