Blått hjärta

Han sitter på balkongen på nionde våningen och ser solnedgången skymta bakom de stora björkarna. Himlen är bedårande vacker och går i pastelliga toner, både rosa, lila och blå. Svalorna leker i skyn och i den trearmade kandelabern sprakar det ifrån de kornblå stearinljusen. En dryg veckas gammalt vin rinner sakta ner i hans strupe. Coteaux du Languedoc. Det var inte favoriten men det dög i brist på annat.

En lite för stor klunk brände till och lämnade en bitter eftersmak. Precis så som hon hade gjort. Han sträckte sig efter cigarettpaketet som låg på fönsterbrädan och tände paketets sista. Rev ut ett papper ur blocket han krampaktigt suttit och hållt i sin famn ett par minuter och började skriva.


"Jag vill bara att du ska veta att blåmärket du lämnade kvar fortfarande ömmar.
Bara för att det inte syns, betyder inte det att det inte existerar.
Det finns. Och det är ännu den mörkaste blå.
Det kommer ta lång tid. Efter att det har varit blått ett tag, blir det lila och sedan gult.
Men snart! Då blir det rött igen.
Jag kommer bli hel.
Jag kommer bli den jag var innan du helt ogenerat klampade in i mitt liv, tog ett hårt tag om mitt hjärta och vred om med allt vad du var värd.
Jag vill att du ska veta, att även fast du gjort mig så ont, ska du inte få lyckas ärra mig för livet.

Det vägrar jag låta ske.
Det är du inte värd."