Ironi

Ironiskt.
Aldrig någonsin gråtit så mycket inför någon. När jag tänker efter, kanske aldrig ens för mig själv?
Kunde inte andas, mina ben orkade inte bära mig. Har fortfarande spår av löv i håret, spår som påminner om den kalla, småfuktiga, hårda gräsmattan där då låg och höll om mig när jag föll ihop.

Hur länge pågick det? Jag vet inte. Jag har ingen som helst uppfattning. Kändes som 10 minuter, men du säger att du låg och kramade mig i timmar. Det är jag så otroligt tacksam över, även fast jag skrek åt dig att du skulle gå och lämna mig i fred. "Aldrig i livet" sa du då. "Jag lämnar dig aldrig". Det var fint. Du sprang efter mig när jag försökte komma undan dig. Du tog av dig dina skor för att kunna springa i kapp mig. Det var fint. Du gav mig din jacka och mössa. Det var fint. Lät mig snora ner dig. Det var fint. Försökte intala mig hur stark jag är. Det var fint. Du är fin. Jag älskar dig så mycket för den du är. Ibland tänker jag på hur tomt mitt liv skulle vara om du inte fanns där.
Om jag aldrig hade träffat dig. Om jag aldrig hade haft någon som känner mig och förstår mig så bra.

Det är skrämmande vad människor betyder och gör med en. Medvetet eller omedvetet. Det är ännu mer skrämmande vad människor som egentligen inte betyder någonting kan göra med en. Jag blir rädd. Och fascinerad över hur allt fungerar, hur allt är sammanlänkat, hur cirklarna tillslut sluts. Och jag kan inte låta bli att förundras över hur fruktansvärt symboliskt det var att mitt lilla breakdown skedde just där, just då.
Det var inte en fråga hurvida det skulle hända eller inte, det var en fråga om när. Man orkar till slut inte samla på sig mer skit, det måste ut. Men tidpunkten, sällskapet, kvällen, platsen... detta betyder slutet på en era. Vår och sommaren 2011. Hela min kropp fullständigt knyter sig av sentimentalitet men jag är samtidigt lättad över att det är över. Mitt hjärta måste på rehab ett tag....